Äventyr!

Att ta sig an ett gammalt retro spel är som att gå in på ett bibliotek med gamla sagor och berättelser. Det finns spel som är så pass unika och underhållande så att de fortfarande kommer bli spelade när min generation är av den utdöende sorten. 

Jag har ofta tänkt på vad min dotter Zelda kommer att få spela om hon nu vill det. Det jag har kommit fram till är att jag nästan hellre låter henne spela spel från nes, snes och n64/ps1 eran än de allra senaste sönder hypade super flashiga titlarna som är mer eller mindre kloner av äldre likar. 

Jag kan känna det lite som att ibland kan de äldre titlarna medföra mer kreativitet och magi. Att inte alltid få en liten text ruta upp på skärmen som fördummar spelaren över vilka knappar som rör avataren framåt. Det jag menar är väl egentligen att det känns (i alla fall för mig) som att de äldre spelen har en större mystik runt sig. De känns ibland mer som ett äventyr mer än en ett tomt skal som många av de nyare titlarna gör. Missförstå mig inte utan jag gillar även nya titlar och då är det även hjärndöda shooters som Battlefield och CoD. 

Om man kollar t.ex. Donkey Kong Country trilogin så medför de en mysig känsla med vackra miljöer, underbar musik och ibland sinnesjuk platforming med många försök innan man klarar en specifik level. Medans de nyare versionerna av spelserien försöker klämma in massor av visuell feedback samtidigt som den har i vissa fall mer av en omöjlighetskänsla av platforming. Det blir för mycket liksom. Nu är det så att jag älskar även den nyare dkc men ibland är less is more en bra punkt att ha med i design dokumentet. 

Kanske har jag nu tappat er och min röda tråd som jag hade tänkt att ha. Men vad kan man förvänta sig efter en heldag på jobbet där regnet har piskat en i ansiktet. Skulle ha varit skönt och legat kvar i sängen och kört igenom Metroid Prime eller någon annan fin klassiker.